Bebis

Ok, jag har inte skrivit på ett tag, men jag har inget bättre för mig just nu så det passar väl utmärkt att ta upp bloggandet igen. Tänker inte göra nån stor uppdatering för det gångna året IRA. Hoppa rakt in på mån 23/7 kl 22. Jag satt i hallen och plockade ordning på skorna när jag helt plötsligt satt i en stor vattenpöl! Petter såg minst lika förvånad ut som jag. Det skulle ju inte hända nu heller! In på toan och försöka få ut det mesta där, men jag har aldrig fattat att det bara kommer mer och mer vatten, det tar aldrig slut! Ringde förlossningen från toan och sa att vi egentligen skulle komma in imorgon för inskrivning och sedan snittas på onsdag men att bebisen tydligen bestämt sig för att ändra på det. Vi packade bilen, la typ hundra handdukar i min stol och började den mycket långa resan till Sollefteå. Jag var ganska lugn, hade ju inga värkar, Petter lugnade sig efter ett tag. Mormor och morfar var nog mest stressade. Men dom fick ju gå och lägga sig med tjejerna och bara vänta på besked. Under resans gång sätter sammandragningarna igång och blir ganska täta och gör mer ont. Men det värsta är ändå den mängd vatten som forsar t mig och som jag får sitta i. Jätte obehagligt! Väl framme i Sollefteå kan vi äntligen andas ut, det kom ingen unge i bilen!!! Så lugnar sammandragningarna ner sig oxå. Väl mottagna kopplar dom upp mig på ctg-kurvan och konstaterar att med lite brilanyl kan vi nog få sova lite. Lite var rätta ordet. Kan inte ha sovit många minuter den natten. Men det kom iallafall ingen bebis under natten. Tis 24/7 rullas jag in i ett vitt rum med massor av människor. Alla är klara, men läkaren som ska genomföra snittet saknas. Måste ju erkänna att då var jag väldigt nervös och rädd på samma gång. Det är bu läskigt att gå igenom något nytt. Men ungen skulle ju ut. Läkaren hittade tillslut dit och jag fick sprutor hit och dropp dit och slang i näsan och jag vet inte allt. Allt väldigt proffsigt gjort. Kroppen började domna bort och försvinna. Dom frågar mig om jag vill veta när dom börjar men det gick inte att undvika för läkaren förklarade allt för undersökaren så i minsta detalj så jag fick anstränga mig att inte lyssna. Det är rätt obehagligt när man känner att dom drar och trycker våldsamt på ens kropp men man kan inte uppfatta det mer än så. Efter en stund hörs iallafall ett litet bebisskrik från långt där nere, jag tror iallafall att jag hörde honom skrika medans han fortfarande var kvar nere i magen. Skriket blev tydligare och dom visar upp en blå liten krabat. Petter kollar så det verkligen är en pojke och sen följer han med barnmorskan och tar hand om bebisen medans dom börjar det stora jobbet att sätta ihop mig igen. Några gånger mår jag illa, el stund kan jag somna, går igenom massa känslor men lättast var nog är narkoskillarna börjar prata husrenovering. Skönt att höra något annat prat än läkaren som instruerar hur jag ska och inte ska sys ihop. Uppvaktet går bra och jag får kommun på rummet påå bb. Som inte alla är på bb. Vi hamnar i en extra korridor i ett vanligt tråkigt rum utan varken toa eller skötbord. Men iallafall två sängar så Petter får sova över oxå. Lillebror visar sig vara ganska stor han med. Väger 4356 och är 52 lång. Slumrar till vid mitt bröst en stund. Men sen kommer all smärta. Det gör ont i snittet och eftervärkarna från hell besöker. Och plus det har jag sån huvudvärk och ont i nacken som jag inte kan beskriva. Nu visade det sig att det har ett namn - spinalhuvudvärk och beror på bedövningen jag fick tidigare. Lösningen på det är sängliggandes och koffein. Nåja, det låter väl ok. Tjejerna kommer på besök och ser lite nervösa ut för jag har bu massa sladdar och sånt fortfarande. Lillebror gillar dom iallafall. Jag gör mitt bästa med att amma halvsittandes men det funkar inget vidare, skrik och gråt en lång stund. Tur han ska tilläggsmatas var tredje timme. Del senare delen av natten går ganska bra men då blir eftervärkarna värre. Mer smärtlindring!!! 25/7 idag har vi haft en riktigt mysig liten kole jag har kunnat röra på mig lite i sängen. Men fortfarande liggläge. På eftermiddagen börjar paniken komma krypandes. Jag vill inte ligga mer, det pirrar i kroppen och svetten droppar. Dessutom har jag druckit så mycket cola att jag inte kan sova! Nu är kl 22.40 Petter och lillebror sover för fullt men jag är hur speedad som helst. Vet inte riktigt vad jag ska göra med mig. Varken kroppen eller knoppen. Hoppas jag får nåt som tar bort huvudvärken imorgon och att jag får komma upp och röra på mg så jag kan bli människa igen och börja ta hand om mitt barn.