Bebis

Ok, jag har inte skrivit på ett tag, men jag har inget bättre för mig just nu så det passar väl utmärkt att ta upp bloggandet igen. Tänker inte göra nån stor uppdatering för det gångna året IRA. Hoppa rakt in på mån 23/7 kl 22. Jag satt i hallen och plockade ordning på skorna när jag helt plötsligt satt i en stor vattenpöl! Petter såg minst lika förvånad ut som jag. Det skulle ju inte hända nu heller! In på toan och försöka få ut det mesta där, men jag har aldrig fattat att det bara kommer mer och mer vatten, det tar aldrig slut! Ringde förlossningen från toan och sa att vi egentligen skulle komma in imorgon för inskrivning och sedan snittas på onsdag men att bebisen tydligen bestämt sig för att ändra på det. Vi packade bilen, la typ hundra handdukar i min stol och började den mycket långa resan till Sollefteå. Jag var ganska lugn, hade ju inga värkar, Petter lugnade sig efter ett tag. Mormor och morfar var nog mest stressade. Men dom fick ju gå och lägga sig med tjejerna och bara vänta på besked. Under resans gång sätter sammandragningarna igång och blir ganska täta och gör mer ont. Men det värsta är ändå den mängd vatten som forsar t mig och som jag får sitta i. Jätte obehagligt! Väl framme i Sollefteå kan vi äntligen andas ut, det kom ingen unge i bilen!!! Så lugnar sammandragningarna ner sig oxå. Väl mottagna kopplar dom upp mig på ctg-kurvan och konstaterar att med lite brilanyl kan vi nog få sova lite. Lite var rätta ordet. Kan inte ha sovit många minuter den natten. Men det kom iallafall ingen bebis under natten. Tis 24/7 rullas jag in i ett vitt rum med massor av människor. Alla är klara, men läkaren som ska genomföra snittet saknas. Måste ju erkänna att då var jag väldigt nervös och rädd på samma gång. Det är bu läskigt att gå igenom något nytt. Men ungen skulle ju ut. Läkaren hittade tillslut dit och jag fick sprutor hit och dropp dit och slang i näsan och jag vet inte allt. Allt väldigt proffsigt gjort. Kroppen började domna bort och försvinna. Dom frågar mig om jag vill veta när dom börjar men det gick inte att undvika för läkaren förklarade allt för undersökaren så i minsta detalj så jag fick anstränga mig att inte lyssna. Det är rätt obehagligt när man känner att dom drar och trycker våldsamt på ens kropp men man kan inte uppfatta det mer än så. Efter en stund hörs iallafall ett litet bebisskrik från långt där nere, jag tror iallafall att jag hörde honom skrika medans han fortfarande var kvar nere i magen. Skriket blev tydligare och dom visar upp en blå liten krabat. Petter kollar så det verkligen är en pojke och sen följer han med barnmorskan och tar hand om bebisen medans dom börjar det stora jobbet att sätta ihop mig igen. Några gånger mår jag illa, el stund kan jag somna, går igenom massa känslor men lättast var nog är narkoskillarna börjar prata husrenovering. Skönt att höra något annat prat än läkaren som instruerar hur jag ska och inte ska sys ihop. Uppvaktet går bra och jag får kommun på rummet påå bb. Som inte alla är på bb. Vi hamnar i en extra korridor i ett vanligt tråkigt rum utan varken toa eller skötbord. Men iallafall två sängar så Petter får sova över oxå. Lillebror visar sig vara ganska stor han med. Väger 4356 och är 52 lång. Slumrar till vid mitt bröst en stund. Men sen kommer all smärta. Det gör ont i snittet och eftervärkarna från hell besöker. Och plus det har jag sån huvudvärk och ont i nacken som jag inte kan beskriva. Nu visade det sig att det har ett namn - spinalhuvudvärk och beror på bedövningen jag fick tidigare. Lösningen på det är sängliggandes och koffein. Nåja, det låter väl ok. Tjejerna kommer på besök och ser lite nervösa ut för jag har bu massa sladdar och sånt fortfarande. Lillebror gillar dom iallafall. Jag gör mitt bästa med att amma halvsittandes men det funkar inget vidare, skrik och gråt en lång stund. Tur han ska tilläggsmatas var tredje timme. Del senare delen av natten går ganska bra men då blir eftervärkarna värre. Mer smärtlindring!!! 25/7 idag har vi haft en riktigt mysig liten kole jag har kunnat röra på mig lite i sängen. Men fortfarande liggläge. På eftermiddagen börjar paniken komma krypandes. Jag vill inte ligga mer, det pirrar i kroppen och svetten droppar. Dessutom har jag druckit så mycket cola att jag inte kan sova! Nu är kl 22.40 Petter och lillebror sover för fullt men jag är hur speedad som helst. Vet inte riktigt vad jag ska göra med mig. Varken kroppen eller knoppen. Hoppas jag får nåt som tar bort huvudvärken imorgon och att jag får komma upp och röra på mg så jag kan bli människa igen och börja ta hand om mitt barn.

räkna får

(varför kan man inte blogga från mobilen?!)

Jag får så många goda råd, jag ska bara orka ta tag i dom.

Jag kan inte somna på kvällarna, nätterna. Så fort jag lägger mig ner och blundar börjar tankar snurra i huvudet.
Jag försöker räkna får, men får kan bli ganska spännande när man inte vill somna... man vet ju aldrig hur nästa får ska se ut, om den ska hoppa över häcken eller riva?!
Så jag fick rekommenationen att rita en cirkel, göra ett kryss i och sedan skriva en siffra (börja från ett o räkna uppåt) sedan ska man sudda ut och börja med nästa siffra. Det funkade inte alls för mig. Jag kom inte längre än till halva cirkeln. Ena delen av mig är väldigt noga med att få allt rätt (den delen jobbar bäst på kvällarna) hade andra delen fått bestämma hade jag hunnit till 200 utan problem, men ändå retat mig på att det itne blev bra.
Så det jag försöker med nu när jag inte kan somna är att jag åker till min egen ö. Den ligger någonstans där det är lagom varmt, utan naturkatastrofer, utan farliga djur och dumma människor! jag inreder ett hus, umgås med mina vänner och leker med barnen.

När jag väl sovit några timmar har jag svårt att komma ur sängen. Jag blir rädd när jag ser att jag fått mail, när jag har ett missat samtal!

Jag lovar att jag ska ta tag i och ringa kuratorn, men ändå vill jag klara upp allt själv. Det måste vara rätt dag för att jag ska kunna ta tag i saker...

hatar inte

Jag var väldigt upprörd när jag skrev att jag hatar jobbet, jag hatar det inte. men tycket att det kan vara väldigt jobbigt många stunder.

Jag är så glad över att jag har dansen, för den har känts lättare än fotandet, för barnen är så ärliga och de flesta verkar tycka det är kul, det är när jag kollar mailen som jag får det där onda i magen eftersom det är där föräldrarna kommuniserar.

Dansen sätter jag igång med igen till hösten, fotandet får vi se hur länge jag måste vila från.

tack vare mamma fick jag bort en stor del bokföring, idag har jag lyckats  beta av några andra saker.

känns jätte skönt men att jobba gör mig verkligen jätte trött.

vi får se om jag lyckas ta mig iväg till affären för att handla mat.

"liten"

En liten motgång och jag faller ihop.
Eller det är väl inte motgång heller. En kund som jag inte kan leverera det dom har beställt, istället för att kunden ska förstå att det blivit fel och godkänna det nya förslaget så blir hon arg och kräver det riktiga. det klarar jag inte nu! Men eftersom jag inte har någon annan som tar varken skiten eller det goda med mitt jobb nu så måste jag få klart det! Det är så himla jobbigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag trodde att jag mådde bättre, men ändå sitter jag här nu och gråter o gråter trots att det blixtrar och jag som är livrädd för blixtar och stänger av allt, lampor, tv dator osv!!! Men allt är på! Jag kommer inte sova något inatt, vilket är ok eftersom jag ändå måste packa och kan sova i bilen, men jag vill egentligen bara sova bort två veckor framöver!

Jag vill stänga av allt, vill att mailen ska studsa tillbaka till avsändaren, precis som en telefonsvarare. Men jag ska"bara!" göra klart det här.

Jag som var så nära på att ta en träff för att försöka ta ett till bröllop i sommar, men efter ett sånt här "litet!" motstånd så förstår jag att jag inte alls mår så bra som jag trott. Jag har bara flyttat bort det jobbiga. Jag har stängt av det.

När kuratorn väl ringde trodde jag att jag mådde bättre och bara behövde tid. Eftersom jag tom känt glädje!!! men idag kände agesivitet! Jag blev så arg att jag skickade ett mail tillbaka till kunden där jag skrev att jag egentligen inte brukar vara så ärlig, men när hon är sjuk så tar någon annan över hennes jobb och får det gjort, men när jag mår SKIT finns det ingen annan där för mig som gör något alls för mig så jag måste ändå försöka ta emot kritik och försöka leverera det jag ska, o dom har tyvärr hamnat mitt i detta.
På tisdag ringer jag kuratorn och säger att jag vill prata! Jag behöver hjälp om jag ska kunna ens våga öppna min mail så måste jag få hjälp!

Jag orkar inte ens försöka förklara för mina föräldrar, jag vet att dom vill väl och att dom vill att jag ska prata med dom när något är fel, men ibland är det lättare att prata med ens vänner som alltid finns nära, fysiskt nära. mamma och pappa bor för långt bort och dom kan inte alltid ge mig en kram. Och jag vill inet hellre än att vara pappas "kan själv" tjej

Vill ni mig något så skriv på facebook, jag kanske inte svara för att jag inte orkar, men jag läser och så svarar jag när det går.

Hatar verkligen

Just nu hatar jag verkligen mitt jobb o att vara egen företgare!

försöker hitta ett lugn

Jag verkar ha fått den mest förvirrade doktorn som finns i stan.
Hon ringde ju aldrig när hon skulle ringt förra gången, hon ringde kl 16 istället (fast jag sagt att jag hämtar barnen då så jag lämnar mobilen hemma) o sen var hon borta en vecka o nu när hon ringde igår hade hon visst glömt o prata med kuratorn som skulle ringa mig o så skulle hon ringa upp igen sen på eftermiddagen med en tid för återträff men inte gjorde hon det.
Men istället för att irritera mig på det och proppsa på att få en annan doktor tar jag det bara med lugn. Jag känner inte alls några arga känslor, precis om jag inte känner några glada.

Det jag däremot känner alldeles för mycket nu är min knölstruma. Det är så konstigt med den att ibland känner jag inget alls och sen kommer perioder då det är jätte jobbigt. Just nu är det jätte jobbigt. Den sitter i halsen och känns precis som om en bit sallad satt fast och man inte kan svälja ner den. Den biten är inte det jobbigste, utan trycket jag har på halsen som sträcker sig ända upp till käkarna och ända ner till magmunnen är värst. Jag kan inte kramas på för hårt,  sover bäst på rygg osv. I o med det försöker jag få tid hos min doktor som har hand om den saken o det är inte lätt.
Jag vill bli av med det jobbiga, men är livrädd för en operation. Det gör ju bara ont i bland så nog kan jag stå ut. Men ändå ligger jag vaken på nätterna och funderar på om det är farligt att ha den kvar. Hur kan dom vtea att det bara är en knöl!? det kan ju lika bra vara cancer. Men så på morgonen är det lite bättre igen.

På min väg mot att må bättre har jag nu ett privat telenr och har lärt mig stänga av mobilen och inte kolla mailen hela tiden. Jag gör allt för att försöka släppa jobbet nu. Jag har meddelat att jag inte tar några nya bokningar, har avbokat de flesta jag har haft inplanerade och funderar nu på om jag klarar av studenten eller inte.

Min plan är att vara klar med alla måsten om max 2 veckor. Efter det ska jag fokusera på bara mig själv och min familj (o vänner såklart!) Jag ska försöka hitta lugnet med saker jag tycker är kul att göra (även om inget känns kul nu)

Jag behöver saker att se framemot, så luncher på stan med vänner är det som höjer mina dagar nu.

vad ska jag säga

Sitter och väntar på att doktorn ska ringa, har telefontid 8.30-9 o hon har inte ringt än.
Ska det här vara ännu en doktor som inte håller vad hon lovat?!
Och någon kurator har heller inte hört av sig.

Jag har ingen aning om vad jag ska säga till doktorn när hon väl ringer.
Vad ska jag svara på frågan "hur mår du?"
Jag mår väl ok, eller inte. Men sist när jag pratade med henne så öppnade jag på kranen helt, allt kom ut. Nu har jag ju stängt den igen och då mår jag ok. Egentligen är bästa förklaringen att jag mår Noll. Jag känner varken glädje eller ilska, tårarna forsar inte mer, men jag tar ju inte itu med något heller.

Eller jo! Jag har skaffat mig ett nytt mobilnr som blir mitt privata. Då kan jag stänga av jobbtelefonen när jag inte jobbar! Känns jätte skönt! Har inte hunnit dela med mig av nr ännu.

Om jag skulle svara ärligt på frågan hur jag mår så mår jag skit! Har hemsk mensvärk, ont i halsen och svullna fingar! Men dom grejerna bryr hon sig nog inte om...