räkna får

(varför kan man inte blogga från mobilen?!)

Jag får så många goda råd, jag ska bara orka ta tag i dom.

Jag kan inte somna på kvällarna, nätterna. Så fort jag lägger mig ner och blundar börjar tankar snurra i huvudet.
Jag försöker räkna får, men får kan bli ganska spännande när man inte vill somna... man vet ju aldrig hur nästa får ska se ut, om den ska hoppa över häcken eller riva?!
Så jag fick rekommenationen att rita en cirkel, göra ett kryss i och sedan skriva en siffra (börja från ett o räkna uppåt) sedan ska man sudda ut och börja med nästa siffra. Det funkade inte alls för mig. Jag kom inte längre än till halva cirkeln. Ena delen av mig är väldigt noga med att få allt rätt (den delen jobbar bäst på kvällarna) hade andra delen fått bestämma hade jag hunnit till 200 utan problem, men ändå retat mig på att det itne blev bra.
Så det jag försöker med nu när jag inte kan somna är att jag åker till min egen ö. Den ligger någonstans där det är lagom varmt, utan naturkatastrofer, utan farliga djur och dumma människor! jag inreder ett hus, umgås med mina vänner och leker med barnen.

När jag väl sovit några timmar har jag svårt att komma ur sängen. Jag blir rädd när jag ser att jag fått mail, när jag har ett missat samtal!

Jag lovar att jag ska ta tag i och ringa kuratorn, men ändå vill jag klara upp allt själv. Det måste vara rätt dag för att jag ska kunna ta tag i saker...

hatar inte

Jag var väldigt upprörd när jag skrev att jag hatar jobbet, jag hatar det inte. men tycket att det kan vara väldigt jobbigt många stunder.

Jag är så glad över att jag har dansen, för den har känts lättare än fotandet, för barnen är så ärliga och de flesta verkar tycka det är kul, det är när jag kollar mailen som jag får det där onda i magen eftersom det är där föräldrarna kommuniserar.

Dansen sätter jag igång med igen till hösten, fotandet får vi se hur länge jag måste vila från.

tack vare mamma fick jag bort en stor del bokföring, idag har jag lyckats  beta av några andra saker.

känns jätte skönt men att jobba gör mig verkligen jätte trött.

vi får se om jag lyckas ta mig iväg till affären för att handla mat.

"liten"

En liten motgång och jag faller ihop.
Eller det är väl inte motgång heller. En kund som jag inte kan leverera det dom har beställt, istället för att kunden ska förstå att det blivit fel och godkänna det nya förslaget så blir hon arg och kräver det riktiga. det klarar jag inte nu! Men eftersom jag inte har någon annan som tar varken skiten eller det goda med mitt jobb nu så måste jag få klart det! Det är så himla jobbigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag trodde att jag mådde bättre, men ändå sitter jag här nu och gråter o gråter trots att det blixtrar och jag som är livrädd för blixtar och stänger av allt, lampor, tv dator osv!!! Men allt är på! Jag kommer inte sova något inatt, vilket är ok eftersom jag ändå måste packa och kan sova i bilen, men jag vill egentligen bara sova bort två veckor framöver!

Jag vill stänga av allt, vill att mailen ska studsa tillbaka till avsändaren, precis som en telefonsvarare. Men jag ska"bara!" göra klart det här.

Jag som var så nära på att ta en träff för att försöka ta ett till bröllop i sommar, men efter ett sånt här "litet!" motstånd så förstår jag att jag inte alls mår så bra som jag trott. Jag har bara flyttat bort det jobbiga. Jag har stängt av det.

När kuratorn väl ringde trodde jag att jag mådde bättre och bara behövde tid. Eftersom jag tom känt glädje!!! men idag kände agesivitet! Jag blev så arg att jag skickade ett mail tillbaka till kunden där jag skrev att jag egentligen inte brukar vara så ärlig, men när hon är sjuk så tar någon annan över hennes jobb och får det gjort, men när jag mår SKIT finns det ingen annan där för mig som gör något alls för mig så jag måste ändå försöka ta emot kritik och försöka leverera det jag ska, o dom har tyvärr hamnat mitt i detta.
På tisdag ringer jag kuratorn och säger att jag vill prata! Jag behöver hjälp om jag ska kunna ens våga öppna min mail så måste jag få hjälp!

Jag orkar inte ens försöka förklara för mina föräldrar, jag vet att dom vill väl och att dom vill att jag ska prata med dom när något är fel, men ibland är det lättare att prata med ens vänner som alltid finns nära, fysiskt nära. mamma och pappa bor för långt bort och dom kan inte alltid ge mig en kram. Och jag vill inet hellre än att vara pappas "kan själv" tjej

Vill ni mig något så skriv på facebook, jag kanske inte svara för att jag inte orkar, men jag läser och så svarar jag när det går.

Hatar verkligen

Just nu hatar jag verkligen mitt jobb o att vara egen företgare!

försöker hitta ett lugn

Jag verkar ha fått den mest förvirrade doktorn som finns i stan.
Hon ringde ju aldrig när hon skulle ringt förra gången, hon ringde kl 16 istället (fast jag sagt att jag hämtar barnen då så jag lämnar mobilen hemma) o sen var hon borta en vecka o nu när hon ringde igår hade hon visst glömt o prata med kuratorn som skulle ringa mig o så skulle hon ringa upp igen sen på eftermiddagen med en tid för återträff men inte gjorde hon det.
Men istället för att irritera mig på det och proppsa på att få en annan doktor tar jag det bara med lugn. Jag känner inte alls några arga känslor, precis om jag inte känner några glada.

Det jag däremot känner alldeles för mycket nu är min knölstruma. Det är så konstigt med den att ibland känner jag inget alls och sen kommer perioder då det är jätte jobbigt. Just nu är det jätte jobbigt. Den sitter i halsen och känns precis som om en bit sallad satt fast och man inte kan svälja ner den. Den biten är inte det jobbigste, utan trycket jag har på halsen som sträcker sig ända upp till käkarna och ända ner till magmunnen är värst. Jag kan inte kramas på för hårt,  sover bäst på rygg osv. I o med det försöker jag få tid hos min doktor som har hand om den saken o det är inte lätt.
Jag vill bli av med det jobbiga, men är livrädd för en operation. Det gör ju bara ont i bland så nog kan jag stå ut. Men ändå ligger jag vaken på nätterna och funderar på om det är farligt att ha den kvar. Hur kan dom vtea att det bara är en knöl!? det kan ju lika bra vara cancer. Men så på morgonen är det lite bättre igen.

På min väg mot att må bättre har jag nu ett privat telenr och har lärt mig stänga av mobilen och inte kolla mailen hela tiden. Jag gör allt för att försöka släppa jobbet nu. Jag har meddelat att jag inte tar några nya bokningar, har avbokat de flesta jag har haft inplanerade och funderar nu på om jag klarar av studenten eller inte.

Min plan är att vara klar med alla måsten om max 2 veckor. Efter det ska jag fokusera på bara mig själv och min familj (o vänner såklart!) Jag ska försöka hitta lugnet med saker jag tycker är kul att göra (även om inget känns kul nu)

Jag behöver saker att se framemot, så luncher på stan med vänner är det som höjer mina dagar nu.

vad ska jag säga

Sitter och väntar på att doktorn ska ringa, har telefontid 8.30-9 o hon har inte ringt än.
Ska det här vara ännu en doktor som inte håller vad hon lovat?!
Och någon kurator har heller inte hört av sig.

Jag har ingen aning om vad jag ska säga till doktorn när hon väl ringer.
Vad ska jag svara på frågan "hur mår du?"
Jag mår väl ok, eller inte. Men sist när jag pratade med henne så öppnade jag på kranen helt, allt kom ut. Nu har jag ju stängt den igen och då mår jag ok. Egentligen är bästa förklaringen att jag mår Noll. Jag känner varken glädje eller ilska, tårarna forsar inte mer, men jag tar ju inte itu med något heller.

Eller jo! Jag har skaffat mig ett nytt mobilnr som blir mitt privata. Då kan jag stänga av jobbtelefonen när jag inte jobbar! Känns jätte skönt! Har inte hunnit dela med mig av nr ännu.

Om jag skulle svara ärligt på frågan hur jag mår så mår jag skit! Har hemsk mensvärk, ont i halsen och svullna fingar! Men dom grejerna bryr hon sig nog inte om...

Jag är inte stark, jag är bara feg

Ja, jag tvivlar på mig själv. Jag hänger upp mig på de kunderna som inte blir nöjda, även om jag hör att mågna blir nöjda så är det inte dom jag lyssnar på. och nu tycker inte jag heller att jag gör något bra jobb.
tror egentligen att jag skulle behöva sjukskriva mig. men det är det där med det ekonomiska, om jag inte jobbar drar jag inte in några pengar och räkningarna måste ändå betalas. visst kan vi leva på petters lön, men hyra o andra saker på företaget måste ju betalas.

Jag hade tänkt att ta nästa veckas jobb som jag redan har bokade och sedan "sjukskriva mig" från fotograferingar, jsut för att jag inte gör något bra jobb.
Sedan måste jag börja om från början, med när jag tyckte det var kul att fota. Det finns ingen möjlighet för mig att hitta ett annat jobb, det är ingen annan som vill ha mig. Har sökt jobb tidigare men inte fått någon respons alls. så därför kämpar jag på. jag trivs med så många saker med att vara egen, men det är precis samma saker som gör att det känns jobbigt.

eftersom jag har dansen 4 veckor till så kan jag inte ta semester innan det, men vi ska försöka komma iväg med husvagnen någon hel iallafall.

jag önskar att jag tyckte om att läsa, men jag har inte läst en bok sen stina föddes, så det är inget för mig. jag spelar spel på min mobil som avkoppling. o så funderar jag på att köpa ett puzzel och börja lägga det.

Det största steget som jag känner att jag måste ta nu är att skaffa mig ett privat mobilnr så att jag kan stänga av jobbmobilen när det känns för jobbigt men fortfarande kunna bli nådd av kompisar. ska fatiskt försköa fixa det imorgon.

jag skriver i bloggen för att skriva av mig. jag ser det inte som att jag är stark som törs berätta för folk, utan jag ser det lite mer som ett lättare sätt att få folk att förstå mig just nu. jag smiter undan många frågor live, så egentligen är jag feg

dålig dag

Söndagar är en hemsk dag!
Hela helgen går bra, det är härligt att vara hela familjen.
Men ringer det på min lediga fredag stör det mig ofantligt. Jag blir nästan lite skräckslagen när telefonen ringer och det inte är någon jag känner.
Det är helt klart att det är jobbet som är boven i det hela, annars skulle jag kunna njuta av söndagarna.
Nu så fort jag vaknar på söndagmorgon vill jag bara ligga kvar i sängen hela dagen. Det finns ingen ork alls i kroppen. vill bara stänga av barnen, ringsignalen, alla ljud runtomkring. Men huvudet är svårt att stänga av, för jag vet hur mycket jag måste ta tag i och göra på måndag. jobb.
Skulle egentligen vilja sjukskriva mig nu, men det funkar inte så när man är egen företagare för jag måste jobba. Jag måste betala mina räkningar, jag msåte svara på mail osv.
Jag känner itne att jag gör något bra jobb, så den här veckan har jag avstyrt fotograferingar iallafall.

Idag har jag trotts allt tagit tag i lite jobb, gjort det allra viktigaste. Det känns nästan lika jobbigt som ett ordentligt träningspass fast för huvudet. Så svårt att förklara för dom som aldrig kännt såhär.

jag lyckades iallafall köpa skor till barnen. jag hade lite tid över efter en fotografering tills jag skulle hämta barnen, så jag bestämde mig för att gå in på Wiiks skor i sund o köpa skorna! tur dom inte har så mycket att välja på :-) tyvärr så blev Kerstins skor lite breda för hon har sprungit ur skorna två gånger redan, men älskar dom så det är bara att spänna dom hårdare.

Tack till alla som bryr sig och skickar stärkande ord och meddelar att ni finns där om jag behöver prata. Men nu vill jag inte prata, jag vill bara låtsas som ingenting. Det sämsta ni kan göra om ni träffar mig på stan är att ge mig den där "åh stackars dig blicken" o en stor kram. Då kommer tårarna.

beslutsångest

Tack alla att ni bryr er!
Jag uppskattar era kramar.
Men som sagt, just nu har jag ingen ork att prata om hur jag mår. Jag pratade en hel del i helgen och nu måste det få vila. Men ni behöver inte vara rädda för att ringa! Jag vill jätte gärna höra hur ni mår!

En hel del saker har klarnat för mig i och med detta.
Jag fick nästan panik när en vän ville att jag skulle upp o dansa på hennes bröllop. Men jag kunde inte, jag har så mycket hämningar att jag inte ens kan gå upp på dansgolvet och gunga lite till musiken. Lite extra press blir det ju på bröllop eftersom det ofta står i presentationen att jag dansat, då tror jag att alla kommer titta och förvänta sig att jag gör värsta uppvisningen på dansgolvet. Jag vet att jag själv är min störta kritiker.

Det förklarar även att jag mådde jätte dåligt när vi skulle köpa ny bil. Jag ville verkligen ha en ny bil men jag kkunde inte ta något beslut om vilken bil vi skulle ha, jag mådde dåligt av det! Så det blev ingen ny bil.

Att bestämma mat varje dag är totalt hopplöst. Vilket man lätt kan lösa med en matsedel, jag vet.

Igår skulle vi köpa nya skor till barnen. vi var och mätte fötterna med jag kunde inte ta något beslut på vilka skor vi skulle köpa. MEN HUR SVÅRT SKA DET VA?! Jag skyllde på barnen att dom inte gillade den färgen, att skon inte var tillräkligt stabil, den var för dyr, men i själva verket var det min egen beslutsångest, mitt illamående över att behöva ta ett beslut som gjorde att mina barn får gå runt i för små skor ett tag till.

Så är det någon som vill följa med mig och hjälpa mig välja skor till barnen skulle jag uppskatta det!

Ett stort tungt beslut som gjorde det lite lättare

Jag skriver här mest bara för att slippa få massa frågor.
Just nu hatar jag frågor, jag vill inte behöva svara på hur jag mår,
jag vill inte behöva svara på hur det går med företaget
jag vill inte höra frågan hur det går med hunden
Men ni får gärna fråga om mina barn!

Jag har fått diagnosen att jag är deprimerad. Jag har börjat äta medicin och väntar
på att bli kontaktad av en kurator för att få prata med någon.

Egentligen vet jag inte riktigt när jag började känna mig orkeslös, omotiverad, nollställd osv,
men jag vet att när jag skaffade en underbart söt liten valp så trodde jag att livet skulle
bli mycket roligare! Jag skulle få komma utomhus och röra på mig, men istället önskade jag bara
att hon skulle sova. Den där glädjen som jag förväntat mig av mig själv fanns inte alls där.
Istället fanns oron över allt jag kunde göra fel. Det enda ordet jag tycker att jag sa var nej
och jag fick verkligen anstränga mig utåt att verkar glad.

Det hela vände mig upp och ner och påminde mig om när jag hade förlossningsdepression.

Hela påskhelgen har jag gått och väntat på att få ringa vårdcentralen för att kunna söka hjälp.
Jag kan inte lösa det här själv, då hade jag gjort det för längesen.
Men det första steget var att lämna tillbaka Tessi till sin uppfödare. Där har hon det mycket bättre.

Att bara få komma till doktorn på vårdcentralen och inte bli utskrattad och bortvifftad var
ett positivt steg. (psykologen som pratade med mig under förlossningsdepressionen kom på ett
möte och ringde aldrig tillbaka, så min tillit är ju inte så stor)

Nu önskar jag bara jag får hjälp att bli bra så jag orkar leka med mina barn!
så jag orkar sköta mitt jobb!
Så jag orkar ta hand om hemmet o tvätten!
Så jag hittar smaklökarna igen
Så jag hittar glädjen igen
jag är less på att låtsas

Hund

Urhs o fy på mig vad jag har varit dålig på att skriva!
Men jag har haft gott sällskap och långa te pratstunder så jag har inte behövt skriva av mig :-)

Det största som mina tankar kretsar runt nu är HUND.
Sen våran Brazze dog när jag var ca 10 år så har hund stått högst upp på min önskelista i många år.
Men nu är barnen stora och jag vill inte ha fler barn, så då är hund tillbaka högst upp på listan.
Petter har varit emot att skaffa hund, men nu tror jag han har förstått varför jag vill skaffa en.
Jag vill ha sällskapet på dagarna (nu har jag ju Ingrid men hon får snart jobb så då är jag ensam igen :-) jag vill ha någon som drar med mig ut och familjen ut!

Jag älskar att ha något att planera inför, söka information, fråga och fråga tills jag får ihop tillräkligt med info för att kunna fatta ett beslut, men i det här fallet så gör det allt ännu svårare.
Jag trodde att jag kommit fram till vilken ras jag vill ha, men så började jag fundera mer och kom tillbaka till början.

Man påverkas ju av vänners hundar! Tittar på deras egenskaper och funderar vad man själv vill ha. Kiva - en underbar bearded collie har gjort stort intryck på mig. Hon är så mjuk! Visst var hon lite hoppig och busig som valp, men nu är väntar hon på ett godkännande att få komma fram och hälsa, hoppar hon upp mot en så nuddar hon en väldigt väldigt lätt och sen är hon bara glad! När jag och mina barn tog hand om Kiva för en dag o gick ut på promenad så kom hon tom när barnen ropade på henne! hon sprang runt oss och hon kändes trygg. Sånna egenskaper vill jag ha av en hund.

Det enda MEN är att det känns lite som om man härmas om man köper en likadan hund som ens kompis. som om man tar den lätta vägen och tror att bara för att hennes hund blivit fin så blir min oxå det.
Därför letar jag vidare.... det är riktigt läskigt att ta det där beslutet och ringa samtalet och säga Jag skulle vilja köpa en valp av er!

Vi kunde inte ens besluta oss för vilken bil vi skulle köpa, därför blev det ingen hahah men vi har ju redan 2 som funkar så vi MÅSTE inte ha en ny. Men vi har ingen hund därför hoppas jag verkligen att vi kan komma fram till ett beslut snart.

Våran, nej, MIN topplista
Bearded collie

Cocker spaniel

Berner Sennen

Shetland sheepdog

Schapendoes

Med det här blogginlägget vill jag inte ha massa kommentarer om att VI INTE SKA SKAFFA HUND för dom är så jobbiga. Jag vill inte ha några sånna påhopp. Jag vet att man bli bunden av en hund, men jag är redan bunden till mina barn! Jag vet att en hund kräver tid, jag har tid. Jag vet att den kräver motion, det behöver jag med! Man måste gå ut fast det är dåligt väder - det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder?! En hund hårar och skitar ner - jag måste städa oftare av många anledningar!
Jag vill ha hund, och även om Petter inte skulle skaffa en hund om det inte vore för mig så tror jag att han kommer älska den iallafall!