tisdag 31 maj 2011

"liten"

En liten motgång och jag faller ihop.
Eller det är väl inte motgång heller. En kund som jag inte kan leverera det dom har beställt, istället för att kunden ska förstå att det blivit fel och godkänna det nya förslaget så blir hon arg och kräver det riktiga. det klarar jag inte nu! Men eftersom jag inte har någon annan som tar varken skiten eller det goda med mitt jobb nu så måste jag få klart det! Det är så himla jobbigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag trodde att jag mådde bättre, men ändå sitter jag här nu och gråter o gråter trots att det blixtrar och jag som är livrädd för blixtar och stänger av allt, lampor, tv dator osv!!! Men allt är på! Jag kommer inte sova något inatt, vilket är ok eftersom jag ändå måste packa och kan sova i bilen, men jag vill egentligen bara sova bort två veckor framöver!

Jag vill stänga av allt, vill att mailen ska studsa tillbaka till avsändaren, precis som en telefonsvarare. Men jag ska"bara!" göra klart det här.

Jag som var så nära på att ta en träff för att försöka ta ett till bröllop i sommar, men efter ett sånt här "litet!" motstånd så förstår jag att jag inte alls mår så bra som jag trott. Jag har bara flyttat bort det jobbiga. Jag har stängt av det.

När kuratorn väl ringde trodde jag att jag mådde bättre och bara behövde tid. Eftersom jag tom känt glädje!!! men idag kände agesivitet! Jag blev så arg att jag skickade ett mail tillbaka till kunden där jag skrev att jag egentligen inte brukar vara så ärlig, men när hon är sjuk så tar någon annan över hennes jobb och får det gjort, men när jag mår SKIT finns det ingen annan där för mig som gör något alls för mig så jag måste ändå försöka ta emot kritik och försöka leverera det jag ska, o dom har tyvärr hamnat mitt i detta.
På tisdag ringer jag kuratorn och säger att jag vill prata! Jag behöver hjälp om jag ska kunna ens våga öppna min mail så måste jag få hjälp!

Jag orkar inte ens försöka förklara för mina föräldrar, jag vet att dom vill väl och att dom vill att jag ska prata med dom när något är fel, men ibland är det lättare att prata med ens vänner som alltid finns nära, fysiskt nära. mamma och pappa bor för långt bort och dom kan inte alltid ge mig en kram. Och jag vill inet hellre än att vara pappas "kan själv" tjej

Vill ni mig något så skriv på facebook, jag kanske inte svara för att jag inte orkar, men jag läser och så svarar jag när det går.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Laila du ska veta vilken fantastisk människa du är! Alla barnen på dansen verkligen avgudar dig och du får dem verkligen att leva upp. Vet även att föräldrarna tycker att du är kanon och givetvis även jag! Du ger verkligen allt både när det gäller fotografering och dans och det syns så tydligt. Det finns alltid elaka och otäcka kunder som än hur mycket man ger dem ändå aldrig blir nöjda...men problemet ligger någon annanstans, givetvis hos dem. Du är en fantastisk människa som är värd att må bra och ta hand om dig själv! JAg tycker du gör så rätt i att lägga arbetet åt sidan och verkligen ägna tiden att komma på ett sätt att må bra! Du kommer att må bättre det är jag helt övertygad om. VIll bara att du ska veta att det finns många som verkligen bryr sig om dig och tycker du är fantastisk!
Ta hand om dig fina du!

mamma sa...

Vi finns här!