Ett stort tungt beslut som gjorde det lite lättare

Jag skriver här mest bara för att slippa få massa frågor.
Just nu hatar jag frågor, jag vill inte behöva svara på hur jag mår,
jag vill inte behöva svara på hur det går med företaget
jag vill inte höra frågan hur det går med hunden
Men ni får gärna fråga om mina barn!

Jag har fått diagnosen att jag är deprimerad. Jag har börjat äta medicin och väntar
på att bli kontaktad av en kurator för att få prata med någon.

Egentligen vet jag inte riktigt när jag började känna mig orkeslös, omotiverad, nollställd osv,
men jag vet att när jag skaffade en underbart söt liten valp så trodde jag att livet skulle
bli mycket roligare! Jag skulle få komma utomhus och röra på mig, men istället önskade jag bara
att hon skulle sova. Den där glädjen som jag förväntat mig av mig själv fanns inte alls där.
Istället fanns oron över allt jag kunde göra fel. Det enda ordet jag tycker att jag sa var nej
och jag fick verkligen anstränga mig utåt att verkar glad.

Det hela vände mig upp och ner och påminde mig om när jag hade förlossningsdepression.

Hela påskhelgen har jag gått och väntat på att få ringa vårdcentralen för att kunna söka hjälp.
Jag kan inte lösa det här själv, då hade jag gjort det för längesen.
Men det första steget var att lämna tillbaka Tessi till sin uppfödare. Där har hon det mycket bättre.

Att bara få komma till doktorn på vårdcentralen och inte bli utskrattad och bortvifftad var
ett positivt steg. (psykologen som pratade med mig under förlossningsdepressionen kom på ett
möte och ringde aldrig tillbaka, så min tillit är ju inte så stor)

Nu önskar jag bara jag får hjälp att bli bra så jag orkar leka med mina barn!
så jag orkar sköta mitt jobb!
Så jag orkar ta hand om hemmet o tvätten!
Så jag hittar smaklökarna igen
Så jag hittar glädjen igen
jag är less på att låtsas