Ursh vad jag är dålig mamma nu.
Jag säger alla saker till mina barn som man inte ska, jag skriker, smäller i dörrar osv.
Jag har helt enkelt fått nog.
Petter var ju i Kina nyss o nu jobbar han så vi ser honom inte alls. Jag pallar inte med att vara ensam hela tiden, fattar inte hur ensamstående klarar det.
Nyss lämnade jag barnen på dagis efter en morgon med bråk, gnäll och grin. När en annan mamma fick bli arga mamman på stina o hennes kompis så sa jag att jag är BARA arga mamman nu för tiden och sen var jag nära på att bryta ihop. Förökte titta bort, som tur var kom en annan mamma som började prata med den andra mamman så jag kunde smita iväg och göra allt jag kunde för att inte tårarna skulle forsa ner.
Påvägen hem i bilen brast det. Jag är helt enkelt för slut för att vara någon bra mamma. Vi har inte nå roligt tillsammans nu och i all den här jävla skiten så måste jag tvätta, packa och leta saker för att vi ska åka bort. Visst det ska bli kul när vi äntligen kommer iväg men dagarna fram tills dess ser jag inte framemot.
För att göra det ännu svårare så bantar jag ju nu, så jag har ingen energi pga det heller, men jag måste ner mina kilon för annars mår jag inte bra med mig heller.
Ett jobbigt ekorrhjul.
ขวัญใจแฟนเรือเชียร์ทีมซื้อกรีลิชเหนือเคน
2 år sedan
4 kommentarer:
Tänker på dig och du är inte alls en dålig mamma!!! Jag känner igen mig så otoligt mycket och man har sådana perioder i livet... sedan så blir det mer då man känner sig så ensam och att man själv ska fixa allt.. Man känner sig helt värdelös men det är du verkligen inte!!! Kram på dig bruden
Men lilla gumman! Du är en jättehärlig mamma!! Jag känner precis igen mig, och jag tror att alla mammor kan göra det. Vem orkar vara den sprudlande glada, schyssta morsan hela tiden?! Får barnen ha sina trotsperioder så måste väl vi få ha våra?! :-)
Precis! Vi genomgår, precis som barnen en hel massa trotsperioder även som vuxna. Dom upphör aldrig. Det kanske är 30-årstrotsen du kommit in i nu, lite sent. Min har redan börjat. Jag är trotsig mot mina barn, min man, ja nästan alla.;-)
Nä då, skämt o sido... Men det är faktiskt sant att vi har trotsperioder genom hela livet.
Och jag är PRECIS som du! (Jag kanske t.o.m är värre.) Jag skriker, smäller i dörrar, kastar saker i golvet, you name it. Och efteråt gråter jag och mår skitkasst och känner mig som den värsta mamman i hela världen.
Men det är sååå jävla svårt när man är ensam med dom!
Det är så jäkla lätt för karlarna att säga att dom måste göra det och dom måste göra det och dom måste jobba och dom måste jobba lite till. Men VI då?!
Blir så jävla less ibland så du anar inte! Eller, ja, du vet ju.;-)
Men snart ska dom iaf få vara hemma med ungarna i tre dagar. Då ger vi igen lite.:-)
Kram på dig vännen!
Du fixar det ;)
Skicka en kommentar